Kiwi >>> f. 24:e Januari 1997 d. 6:e September 2004 Högt älskad och oändligt saknad Din familj Idag kanske det går att skriva - igår gick det inte alls. Smärtan och förlusten av Kiwi är enorm. Efter 20 dagars penicillin-behandling tog vi fredagen den 20:e augusti bort livmodern på Kiwi - en rutinoperation som inte brukar vara några problem. Dock tog operationen lång tid och de hade svårt att få stopp på blödningarna. Kiwi tappade mycket blod och fick åka vidare till Blå Stjärnans djursjukhus för blodtransfusion och eftervård. Dagen efter operationen ringde veterinären och frågade om Kiwi brukade ha problem med kräkningar. Efter en röntgen upptäcktes att matstrupen hängde som en säck - en förlamning troligtvis till följd av lång narkos, dålig cirkulation, tryck eller press. En neurologisk komplikation som kan ge med sig eller kvarstå. Hon hade svårt att svälja och saliverade hela tiden, emellanåt tryckte hon huvudet in i skuldran och drog fram öronen som i en kramp. Alla hade dock hopp om att detta skulle ge med sig när Kiwi blev starkare. På söndagen kom Kiwi hem och vi provade med välling och flytande mat, men det kom upp igen. Det var hemskt att se dessa kräkningar och kramper när hon försökte svälja, så på måndagen åkte vi tillbaka till Blå Stjärnan igen och de satte dropp på Kiwi för att vila matstrupe och magsäck, och hon fick Losec för att hindra saltsyran från att komma upp och fräta. Kiwi stannade där veckan ut, med förhoppning att hon skulle kunna komma hem efter helgen. På söndagen ringer veterinären och säger att Kiwi är sämre och att de ser att magsäcken har flyttat sig i felläge - nästa komplikation på grund av tom mage och alla kräkningar. De behöver göra en magsäcksoperation och säger att chansen är 50-50 för att hon skall klara sig eftersom hon redan gått igenom av svår operation samt är nedsatt på grund av matstrupen. Kostnaderna hade ju också redan gått i taket. Det var ett svårt beslut men efter att ha träffat Kiwi på måndagen kändes det som det enda rätta att ta denna 50-procentiga chans. Kiwi opereras och under operationen kan veterinärerna konstatera att Kiwis magsäck flyttats på grund av massar av sammanväxningar. Tarmarna hade vuxit fast med livmoderhalsen, så det fanns ingen normal magfunktion. Detta kunde inte ses på röntgen - där såg man endast att magsäcken flyttats. De drar försiktigt isär alla sammanväxningarna och hoppas nu på att de inte skall dras till varandra igen, men chansen är mindre vid en andra operation då kroppen inte är lika alert att läka. Kiwi får dropp och är kvar på Blå Stjärnan hela veckan. Vi fick vara hos henne på kvällarna, men inte ge henne något. Jag tyckte Kiwi blev fysiskt starkare och hon voffade och viftade till oss. På fredagen kommer Kiwi hem på permission över helgen - vi promenerade hem. Hon var rakad och sönderstucken i varenda åder, hade svårt att svälja men var ändå glad. Gud skulle inte ta Kiwi - hon skulle bli bra! Det var mängder av mediciner - Andapsin som ska lägga sig som en skyddande hinna i matstrupen, Losec för att stänga av saltsyran och penicillin för operationerna och såren - men nu var hon hemma! Kiwi hade gått ner mycket i vikt och var vrålhungrig. Hon fick välling och svalde under väldiga processer, samma sak med vattnet. Redan lördag morgon vände maten upp igen efterföljt av kramper och en halvtimmes ulkande och stress. Gav vi medicinen fel? Hur skulle vi lyckas få i henne fyra små mål om dagen när det orsakade sån smärta? Inget stannade kvar, och jag var livrädd för sammanväxningarna i buken igen också. När Kiwi fick dropp var allting i vila - nu skulle plötsligt allt fungera och det gjorde det inte. På söndag morgon gick hon med mig till ängen, hon hade svårt att svälja och kramperna kom ofta. Kiwi var helt slut och jag fick inte med mig henne. Det gick inte. Vi var tvugna att åka tillbaka till djursjukhuset. Söndag middag och narkos igen. Veterinärerna gör en gastroskopiundersökning och går ner och tittar i magsäck och strupe - vad är det som är så illa? I matstrupen fanns massor av fula sår som såg alltmer illa ut längre ner mot matsäcken. Det var dåliga odds eftersom matstrupen är ett av de känsligaste organen och såren hade inte ens läkt under tiden hon fick dropp. Ärrbildningen blir också stor om såren någonsin skulle läka, vilket skulle medföra sondmatning, med risk för läckage med mera, och kanske bara soppor och buljong livet ut. Det skulle inte bli ett riktigt liv för matglada Kiwi. Dessutom kunde vi inte veta hur det skulle bli med de neurologiska kramperna Kiwi hade när hon svalde. Efter gastroskopin på söndagen led vi alla - efter två och en halv veckas helvete fanns nu bara vila för Kiwi. Hon fick somna in måndagen den 6:e september med matte och Robin vid sin sida. Efter att ha gjort allt som gick att göra ledde en livmodersinflammation i förlängningen till en komplikation som gjorde att Kiwi inte kunde äta och dricka. Det var hemskt att se henne under den sista tiden - jag hade ändå hopp men det gick inte. Kiwi, jag skall aldrig glömma din sista blick. Vi har upplevt så otroligt mycket roligt ihop och de minnena skall också alltid finnas. Din storhet som kompis och tävlingshund kan inte beskrivas. Din son Henric finns här bredvid mig. Han andas som du, han dricker som du och är mitt stora stöd nu. Din matte Ann 8:e september 2004